GNU-manifestet

av Richard Stallman

I. GNU ÄR NÅGOT ANNAT ÄN Unix!

GNU står för Gnu's Not Unix (ung. GNU är Något annat än Unix) och så kallas det helt Unix-kompatibla mjukvarusystem som jag håller på att skriva, för att gratis kunna ge bort till alla som skulle kunna ha nytta av det. Ett antal frivilliga medarbetare hjälper mig. Vi har ett stort behov av bidrag i form av tid, pengar, program och utrustning.

Hittills har vi en Emacs texteditor med Lispstöd för att skriva editorkommandon, ett avlusningsprogram på källkodsnivå, en länkare, en yacc-kompatibel parsergenerator och runt 35 nyttoprogram. Ett skal (en kommandotolk) är nästan färdig. En ny portabel och optimerande C-kompilator kan nu kompilera sig själv och kommer att släppas under året. En första kärna finns, men många fler egenskaper måste läggas till för att man skall kunna emulera Unix. När kärnan och kompilatorn är färdiga går det att distribuera ett GNU-system som passar för programutveckling. Vi kommer att använda TeX som vår textformatterare, men arbete pågår på en [version av] nroff. Vi kommer också att använda det fria, portabla X-fönstersystemet. Därefter kommer vi att lägga till ett portabelt Common Lisp, ett Empirespel, ett kalkylprogram och hundratals andra saker plus on line-dokumentation. Så småningom hoppas vi kunna tillhandahålla allt användbart som normalt följer med ett Unix-system och mer därtill.

Under GNU kommer man att kunna köra alla Unix-program, men GNU är inte identiskt med Unix. Vi kommer att göra praktiska förbättringar baserade på våra erfarenheter av andra operativsystem. Exempelvis tänker vi ha längre filnamn, filversionsnummer, ett kraschsäkert filsystem, kanske automatisk filnamnsifyllning, terminaloberoende skärmstöd och kanske så småningom ett Lispbaserat fönstersystem där flera olika Lispprogram och vanliga Unix-program kan dela på en skärm. Man kommer att kunna programmera både i C och Lisp. Vi kommer att försöka stödja följande kommunikationsprotokoll: UUCP, MIT chaosnet och IP.

Till en början kommer GNU att göra tillgängligt för maskiner i 68000/16000-klassen med virtuellt minne eftersom de är lättast att få GNU att köra på. Arbetet med att få det att köra på mindre maskiner lämnas till dem som vill använda det på sådana maskiner.

II. DÄRFÖR MÅSTE JAG SKRIVA GNU

För mig är det en gyllene regel att om jag gillar ett program skall jag dela med mig åt andra som gillar det. Mjukvaruförsäljarna vill söndra användarna och härska över dem genom att få dem att gå med på att inte dela med sig åt andra. Jag vägrar att sluta vara solidarisk med andra användare på det viset. Jag kan inte med gott samvete skriva under ett avtal om att inte avslöja vad jag arbetar med, eller ett mjukvarulicensavtal. Under mina år på laboratoriet för artificiell intelligens arbetade jag inifrån för att stå emot sådana tendenser pch andra slags ogästvänligheter, men till slut gick det för långt. Jag kunde omöjligt stanna kvar på en institution där man gjorde dessa saker åt mig, mot min vilja.

För att jag skall kunna fortsätta använda datorer utan att skämmas har jag bestämt mig för att sammanställa tillräckligt med fri mjukvara för att jag skall kunna klara mig utan mjukvara som inte är fri. Jag har sagt upp mig från AI-labbet så att MIT inte skall ha någon juridisk möjlighet att hindra mig från att ge bort GNU.

III. DÄRFÖR SKALL GNU VARA KOMPATIBELT MED Unix

Unix är inte mitt idealsystem, men det är helt okej. De grundläggande dragen i Unix verkar vara bra och jag tror att jag kan fylla i det som Unix saknar utan att förstöra dem. Ett unixkompatibelt system skulle också vara praktiskt för många andra att börja använda.

IV. SÅ HÄR KOMMER GNU ATT GÖRAS TILLGÄNGLIGT

GNU är inte public domain. Vem som helst kommer i och för sig att tillåtas förändra och vidaredistribuera GNU, men ingen distributör kommer att tillåtas inskränka möjligheterna till vidare distribution. Förändringar som gör att koden blir upphovsrättsligt skyddad kommer inte att tillåtas. Jag vill se till att alla versioner av GNU förblir gratis.

V. MÅNGA PROGRAMMERARE KOMMER ATT HJÄLPA TILL

Jag har träffat på många programmerare som gillar GNU och vill hjälpa till.

Många programmerare ogillar kommersialiseringen av systemmjukvara. De tjänar kanske mer pengar, men de tvingas också känna sig som om de står i konflikt med andra programmerare snarare än om de är deras kamrater. Det grundläggande vänskapsbeviset bland programmerare är att dela med sig av sina program; de försäljningsmetoder som är vanliga idag förbjuder i stort sett programmerare att behandla andra som vänner. Mjukvaruköparen måste välja mellan vänskap och laglydighet. Naturligtvis bestämmer sig många för att vänskap är det viktigaste. Men de som tror på rättssystemet känner sig inte väl till mods med något av valen. De blir cyniska och tror att programmering bara är ett sätt att tjäna pengar.

Genom att använda och utveckla GNU istället för upphovsrättsligt skyddade märkesprogram kan vi vara gästvänliga mot andra och samtidigt följa lagen. Dessutom kan GNU vara ett inspirerande exempel och ett standar under vilket vi kan samla andra som vill dela med sig tillsammans med oss. På så vis kan vi känna oss harmoniska på ett sätt som är omöjligt om vi använder märkesmjukvara. För ungefär hälften av de programmerare som jag kommer i kontakt med är detta en viktig glädjekälla som inte kan ersättas av pengar.

VI. SÅ HÄR KAN DU HJÄLPA TILL

Jag ber datortillverkare donera maskiner och pengar. Jag ber enskilda individer donera program och arbete.

Ett resultat du kan räkna med om du donerar maskiner är att GNU kommer att kunna köras på dem vid en tidig tidpunkt. Maskinerna bör vara fullständiga system som är klara för användning, godkända för användning i bostadsområden och utan behov av sofistikerad kylning eller energiförsörjning.

Jag har märkt att väldigt många programmerare gärna vill bidra med deltidsarbete för GNU. I de flesta projekt skulle ett sådant deltidsarbete, fördelat på många, vara mycket svårt att samordna; de enskilda delarna som skrivits skulle inte fungera tillsammans. Men just när det gäller att ersätta Unix finns inget sådant problem. Ett komplett Unix-system består av hundratals nyttoprogram som vart och ett har sin egen dokumentation. De flesta gränssnittsspecifikationerna bestäms av att de skall vara Unix-kompatibla. Om var och en av de som deltar i arbetet skriver en ersättning för ett Unix-program och får den att fungera i stället för orginalet på ett Unix-system, så kommer programmen att fungera bra när man sätter samman dem. Även om man räknar med att Murphy skapar ett och annat oväntat problem så är det genomförbart att samla komponenterna i ett system. (För att skriva kärnan kommer tätare kommunikation att krävas och det arbetet kommer att utföras av en liten, sammansvetsad grupp.)

Om jag får penningdonationer kan jag kanske anställa ett par personer på hel- eller deltid. Lönerna kommer att vara låga för en programmerare, men mitt mål är att hitta människor som tycker att det är lika viktigt att bygga en gemenskap som att tjäna pengar. Jag ser det som ett sätt att låta hängivna människor ägna all sin energi åt att arbeta på GNU, genom att de slipper förtjäna sitt levebröd på något annat sätt.

VII. DÄRFÖR KOMMER ALLA DATORANVÄNDARE ATT GAGNAS

Så snart GNU är färdigskrivet kan vem som helst få tag på bra systemmjukvara helt fritt, precis som luft.

Det innebär så mycket mer än att alla sparar in kostnaden för en Unix-licens. Det innebär att en massa slösaktigt dubbelarbete vid systemprogrammering kan undvikas. I stället kan dessa ansträngningar användas för att flytta frontlinjen framåt.

Systemets fullständiga källkod kommer att vara tillgänglig för alla. Det får till följd att en användare som behöver förändra systemet alltid är fri att göra det, antingen själv eller genom att leja en programmerare eller ett företag att göra det för honom eller henne. Användarna kommer inte längre att vara utlämnade till den programmerare, eller det företag, som äger källkoden, och därmed är de enda som kan göra förändringar.

Skolorna kommer att kunna tillhandahålla en lärorikare miljö genom att uppmuntra alla studenter att studera och förbättra systemkällkoden. I Harvards datorsalar hade man inställningen att inga program skulle installeras på systemet om inte källkoden var offentligt tillgänglig och man levde som man lärde och vägrade faktiskt att installera vissa program. Jag påverkades mycket av detta.

Slutligen kommer det återkommande bekymret med att reda ut vem som äger mjukvaran och vad man har eller inte har rätt att göra med den att försvinna.

Att se till att folk betalar för att använda ett program, till exempel genom att köpa programlicenser, är alltid väldigt dyrt för samhället eftersom det krävs invecklade mekanismer för att räkna ut hur mycket (alltså, för vilka program) som var och en måste betala. Och bara i en polisstat kan man tvinga alla att följa reglerna. Tänk dig en rymdstation där luften måste tillverkas till en hög kostnad: där är det kanske rättvist att ta betalt per liter av dem som andas, men att bära gasmasker med inbyggda mätare dag och natt är oacceptabelt även om man har råd att betala lufträkningarna. Och att ha tevekameror överallt för att iaktta om någon tar av sig masken ibland skulle vara skandalöst. Det vore bättre att avgiftsbekosta lufttillverkningen med och slänga maskerna.

Att kopiera program, helt eller delvis, är lika naturligt för en programmerare som att andas, och lika produktivt. Det borde vara lika fritt.

VIII. NÅGRA LÄTT TILLBAKAVISADE INVÄNDNINGAR MOT GNU:S MÅL

“Ingen kommer att använda det om det är fritt, för då har de ingen support att luta sig mot.”

“Man måste ta betalt för programmet för att kunna ge support.”

Om folk hellre betalar för GNU plus service än får GNU gratis utan service, så borde ett företag som ger service till dem som fått GNU gratis vara lönsamt.

Vi måste skilja mellan support som innebär verkligt programmeringsarbete och sådan support som bara består av att hålla kunden i handen.Det förstnämnda är inget man kan lita på att få från en mjukvaruförsäljare. Om ditt problem inte delas av tillräckligt många andra så kommer försäljaren att be dig dra.

Om din verksamhet är beroende av att få support, så är den enda utvägen att skaffa all nödvändig källkod och alla verktyg som behövs. Sedan kan du anställa vem som helst som är tillgänglig för att fixa ditt problem; du är inte utlämnad till någon enskild individs godtycke. Eftersom priset för källkoden i Unix-fallet är så högt är detta inte aktuellt för de flesta företag. Med GNU kommer det att vara lätt. Fortfarande finns möjligheten att ingen kompetent person kommer att vara tillgänglig, men det är ett problem som inte kan skyllas på distributionsmetoden. GNU löser inte alla världens problem, bara somliga.

Samtidigt behöver användare helt utan datorvana någon att hålla i handen, någon som hjälper dem med sådant som de lätt hade kunnat göra själva, men inte vet hur.

Sådana tjänster skulle kunna tillhandahållas av företag som säljer just precis handhållning och reparationer. Stämmer det att användare hellre lägger ut pengar så att de får service med den köpta produkten, så kommer de också att kunna tänka sig att betala för servicen efter att ha fått produkten gratis. Serviceföretagen kommer att tävla med kvalitet och pris; användarna kommer inte att bindas till något särskilt företag. Samtidigt kan vi som inte behöver denna tjänst få använda programmet utan att betala för servicen.

“Utan reklam är det omöjligt att nå många människor och man måste ta betalt för programmet för att möjliggöra det.”

“Det är inte lönt att göra reklam för ett program som folk kan få gratis.”

Det finns sätt att göra reklam som är gratis eller väldigt billiga och som kan användas för att informera ett stort antal datoranvändare om något sådant som GNU. Men det är kanske sant att ännu fler datoranvändare kan nås med reklam. Om så är fallet borde ett företag som gör reklam för en tjänst bestående av att kopiera och skicka ut GNU kunna bli så framgångsrikt att det kan betala reklamkostnaderna och mer därtill. På så sätt är det bara de användare som drar nytta av reklamen som betalar för den.

Om å andra sidan många människor får GNU av vänner så kommer den här typen av företag inte att lyckas, vilket kommer att visa att reklam inte var nödvändigt för att sprida GNU. Varför är den fria marknadens förespråkare så ovilliga att låta marknaden avgöra frågan?

“Mitt företag behöver ett operativsystem med ett välkänt varumärke för att få en konkurrensfördel.”

GNU kommer att befria operativsystemen från konkurrens. Du kommer inte att kunna få någon fördel på detta område, men ingen av dina medtävlare kommer heller att få en fördel över dig. Ni kommer att tävla på andra områden medan alla får fördelar på det här. Om du säljer operativsystem kommer du inte att gilla GNU, men sånt är livet. Om du sysslar med något annat kan GNU rädda dig från att skuffas in i den kostsamma bransch som är operativsystemförsäljarens.

Jag hoppas att utvecklandet av GNU kommer att få stöd i form av gåvor från tillverkare och användare, som därmed minskar kostnaden för var och en.

“Förtjänar inte programmerarna någon belöning för sin kreativitet?”

Om något förtjänar att belönas, så är det bidrag till en gemenskap. Kreativitet kan vara ett bidrag till en social gemenskap, men bara så länge samhället får fritt använda sig av resultaten. Om programmerare förtjänar att belönas för innovativa program, följer det logiskt att de också förtjänar att straffas om de begränsar användandet av dessa program.

“Skall inte en programmerare kunna begära någon ersättning för sin kreativitet?”

Det ligger inget fel i att vilja ha betalt för utfört arbete eller i att försöka maximera sin inkomst, så länge man inte använder destruktiva medel. Men det är just sådana medel som vanligen används på mjukvaruområdet idag.

Att utkräva pengar av användarna är destruktivt, eftersom inskränkningarna minskar mängden olika sätt på vilket programmet kan användas. Det minskar det välstånd som mänskligheten kan vinna med hjälp av programmet. När någon medvetet inskränker andra möjligheter, blir de skadliga följderna ett medvetet förstörande.

En god medborgare skaffar sig inte välstånd på det viset, för den ömsesidiga destruktivitet som skulle bli resultatet av att alla betedde sig så skulle göra oss alla fattigare. Det handlar om Kants kategoriska imperativ eller den gyllene regeln. Eftersom jag inte skulle gilla konsekvenserna av att alla gömde undan information, måste jag anse det som felaktigt att göra detta. I synnerhet kan viljan att bli belönad för sin kreativitet inte berättiga att man helt eller delvis berövar resten av världen denna kreativitet.

“Kommer inte programmerarna att få gå hungriga?”

Jag skulle kunna svara att ingen är tvingad att bli programmerare. De flesta av oss skulle aldrig lyckas få några pengar genom att stå på gatan och göra grimaser. Men det innebär inte att vi är dömda att stå på gatan, göra grimaser, och svälta. Vi gör något annat.

Men det är fel svar eftersom det godtar frågeställarens implicita antagande: att utan en äganderätt till mjukvaran får programmeraren inte ett öre i ersättning. Att det skulle vara allt eller inget.

Anledningen till att programmerare inte kommer att gå hungriga är i själva verket att de fortfarande kommer att kunna få betalt för att programmera, bara inte lika mycket som idag.

Att inskränka kopieringsrätten är inte det enda sättet att göra affärer i mjukvarubranchen. Det är det vanligaste eftersom det inbringar mest pengar. Vore det förbjudet, eller förkastat av kunden, skulle mjukvarubranchen välja andra slags organisationer som är mindre vanliga idag. Det finns alltid ett antal olika sätt att organisera en affärsverksamhet.

Antagligen kommer inte programmering att vara lika lukrativt med dessa nya premisser som det är nu. Men det är inget argument mot en förändring. Det anses inte orättvist att snabbköpskassörer tjänar det de gör. Om programmerare tjänade detsamma skulle inte heller det vara en orättvisa. (I praktiken skulle de fortfarande tjäna mycket mer än så.)

“Har man inte rätt att kontrollera hur ens kreativitet används?”

“Att kontrollera hur ens idéer används” är i själva verket ett sätt att kontrollera andras liv, och det används oftast för att göra deras liv besvärligare.

De som har analyserat frågan om skydd för intellektuella prestationer ingående (jurister till exempel) säger att det inte finns någon inneboende rätt till intellektuell egendom. Den immaterialrätt som skyddar vissa intellektuella prestationer har lagstiftaren skapat i vissa speciella syften.

Patentsystemet inrättades till exempel för att uppmuntra uppfinnare att offentliggöra detaljerna i sina uppfinningar. Syftet var snarare att hjälpa samhället än att hjälpa uppfinnarna. På den tiden var ett patents livstid på 17 år kort i jämförelse med den hastighet som tekniken utvecklades med. Eftersom patent bara är ett problem för producenter, och för dem är licenskostnaderna små i jämförelse med kostnaderna för att starta produktionen, så ställer patent oftast inte till någon skada. De sätter inga hinder i vägen för de flesta enskilda som använder patentskyddade produkter.

Upphovsrättsidén fanns inte förr i världen; då kopierade författare ofta varandra utförligt i bruksprosa. Det var en fruktbar praktik och många författares verk har överlevt bara som citat hos andra. Upphovsrättssystemet inrättades just för att uppmuntra författaryrket. På området som det inrättades för -- böcker som med lönsamhet kan kopieras upp i en tryckpress -- så gjorde det ingen särskild skada och störde inte de flesta av bokens läsare.

Alla rättigheter som är knutna till intellektuell egendom är inget annat än licenser som beviljas av samhället för att det ansågs, med rätta eller inte, att samhället i sin helhet skulle tjäna på att bevilja dem. Men i varje enskild situation måste vi fråga oss om vi verkligen får det bättre genom att bevilja en sådan licens. Hur tillåter vi en person att handla genom att ge honom eller henne en sådan licens?

Dagens datorprogram skiljer sig i detta hänseende mycket åt från böcker för hundra år sedan. Att det enklaste sättet att kopiera ett program är från en granne till nästa, att ett program har både en källkod och en kompilerad kod som är helt skilda från varandra, och att ett program används snarare än läses eller avnjutes skapar sammantaget en situation där den som upprätthåller en upphovsrätt skadar samhället i stort både materiellt och andligen, och där man därför inte bör bete sig så oavsett av om lagen tillåter det.

“Med lite konkurrens blir saker och ting bättre gjorda.”

Konkurrensparadigmet liknar en löpartävling: genom att belöna vinnaren uppmuntrar vi alla att springa snabbare. När kapitalismen verkligen funkar på det viset så gör den ett bra jobb, men dess förespråkare gör fel i att anta att det alltid funkar så. Om löparna glömmer varför belöningen utfästs och bara tänker på att vinna till varje pris så hittar de kanske på andra strategier -- som att angripa de andra löparna. Om löparna hamnar i ett råkurr kommer de alla att bli försenade.

Upphovsrättsligt skyddad och hemlig mjukvara är den moraliska motsvarigheten till löpare i ett råkurr. Sorgligt nog verkar den enda domare vi har inte ha något emot bråk, han bara reglerar dem (“Var tionde meter ger dig rätt att skjuta ett skott”). Vad han borde göra är att stoppa löparna och straffa dem för att en ha försökt starta ett slagsmål.

“Kommer inte alla att sluta programmera om det inte finns något ekonomiskt incitament?”

Många kommer faktiskt att programmera även helt utan ett ekonomiskt incitament. För många -- ofta de som är bäst på det -- är programmering oemotståndligt lockande. Det finns ingen brist på proffsiga musiker som fortsätter spela utan att ha något hopp om att kunna försörja sig på det.

Men även om den här frågan ofta ställs är den egentligen inte relevant. Programmerarnas löner kommer inte att försvinna, bara bli mindre. Den rätta frågan att ställa är alltså huruvida någon kommer att programmera när det ekonomiska incitamentet minskar. Min erfarenhet säger mig att svaret är ja.

I över tio år arbetade några av världens bästa programmerare vid Laboratoriet för artificiell intelligens för en betydligt lägre lön än de hade kunnat få på annat håll. De belönades med annat än pengar: berömmelse och uppskattning till exempel. Och kreativitet är kul, den är en belöning i sig själv.

Senare slutade de flesta av dem när de erbjöds lika intressanta arbeten, men med högre lön.

Fakta säger alltså att folk programmerar av andra skäl än att bli rika, men om de får möjligheten att dessutom tjäna en massa pengar så börjar de förvänta sig och kräva det. Organisationer som betalar låga löner klarar sig inte så bra gentemot dem som betalar höga, men så behöver det inte vara om de som betalar höga löner förbjuds.

“Vi har ett desperat behov av programmerare. Om de kräver att vi slutar hjälpa våra grannar så måste vi lyda.”

Så desperat är du aldrig att du måste följa den här typen av krav. Minns Thomas Jeffersons valspråk när USA:s handelsfartyg kapades i Medelhavet: “miljoner till försvaret, men inte ett öre i lösen!”

“På något sätt måste ju programmerare tjäna sitt uppehälle.”

I ett kort perspektiv stämmer detta. Däremot finns det massor av sätt för en programmerare att tjäna pengar utan att sälja rätten att använda ett program. Att det är vanligt idag beror på att det är så programmerare och affärsmän tjänar mest pengar, inte på att det är det enda möjliga sättet att tjäna pengar. Det är lätt att hitta på andra sätt om man bara vill. Här följer ett antal exempel:

En datortillverkare som introducerar en ny modell betalar för att operativsystem skall portas till den nya hårdvaran.

Programmerare skulle också kunna anställas i företag som säljer undervisning, “hålla handen-support” och underhåll.

Den som har en ny idé kan distribuera program som freeware och be nöjda användare om bidrag eller sälja “hålla handen-support” och underhåll. Jag har stött på folk som redan framgångsrikt arbetar så här.

Användare med liknande behov kan bilda användargrupper och betala avgifter. En sådan grupp kontrakterar sedan ett programmeringsföretag för att skriva de program som användarna skulle vilja använda.

All slags utveckling skulle kunna bekostas med en mjukvaruskatt.

Om alla som köper en dator betalar x procent av priset i en mjukvaruskatt kan regeringen ge pengarna till en organisation som lägger dem på mjukvaruutveckling.

Men om datorköparna själva donerar till mjukvaruutvecklarna så kan de göra ett avdrag i deklarationen. De kan själva välja vilket projekt de vill donera pengarna till -- antagligen oftast ett där de hoppas kunna använda slutresultatet. De kan få göra avdrag för donationer som sammanlagt uppgår till samma summa som den skatt de skall betala.

Den sammanlagda skattenivån skulle kunna avgöras genom en omröstning bland skattebetalarna, där deras röster är viktade efter det belopp de skulle betala skatt på.

Konsekvenserna blir:

Att göra program fria är, i ett längre perspektiv, ett steg mot en värld där det inte längre råder brist på något, och ingen längre måste slita hårt bara för att få ihop sitt dagliga bröd. Man kommer att kunna ägna sig åt sådant som är kul, som programmering, när man klarat av de obligatoriska tio timmarnas arbete per vecka på nödvändiga uppgifter såsom att stifta lagar, ge familjerådgivning, reparera robotar och söka mineraler på asteroider. Det kommer inte att vara nödvändigt att programmera för att tjäna sitt uppehälle.

Vi har reda kraftigt minskat den mängd arbete som samhället sammantaget måste utföra för att upprätthålla sin produktivitet, men bara i en liten utsträckning har detta lett till mer ledighet för arbetarna, eftersom det krävs att en massa ickeproduktiv verksamhet skall åtfölja den produktiva verksamheten. Det handlar mest om byråkrati och en isometrisk kamp mot konkurrensen. Fri mjukvara kommer kraftigt att minska detta onödiga spill på mjukvaruområdet. Det är en åtgärd som vi måste vidta för att tekniska framsteg skall leda till mindre arbete för oss.


Detta är en inofficiell svensk översättning av GNU-Manifestet, ursprungligen översatt till svenska av Anders Mellqvist och tryckt i tidskriften TLM som sålunda är ansvarig för eventuella fel i översättningen. Texten är inskriven från papper av Linus Walleij som sålunda är ansvarig för stavfel och dylikt. Vissa meningar hade fallit bort i TLM:s utgåva, och är här återställda. Denna översättning är ämnad att hjälpa folk att förstå texten och underblåsa spridandet av GNU-projektet. Översättarna garanterar inte översättningens korrekthet; om GNU-Manifestet skall refereras i officiella sammanhang, referera då den autentiska engelska versionen.

This is an inofficial translation of the GNU Manifesto into Swedish, originally made by Anders Mellqvist for a Swedish magazine called TLM. Mellqvist is thus responsible for any mistranslations. The text was written in from the paper print of Mellqvists translation by Linus Walleij who is thus responsible for any misspellings, and also for restoring some missed passages in the original translation. The translation is intended to help people to understand the text and to help the GNU project to spread. The translators does not provide any warranty for correctness of the translation; if you intend to refer to the GNU Manifesto in official concerns, please refer to the authentic English version.